FirstVet - Din veterinär på nätet

Våra läsares berättelser om sin första katt

Lina

Min första katt hette Fluffy och var en chokladbrun vit långhårig liten huskatt. Jag hade länge drömt om en alldeles egen katt och på skolan fick jag höra att en lärare hade kattungar så jag åkte och tittade och återvände stolt med min lilla Fluffy.

Hon var en söt och mild varelse men då och då fick hon riktiga busryck och sprang uppför braskaminen så pappa slet sitt hår. Hon älskade våra hundar och brukade alltid ligga och sova invirad i den ena hundens långa päls. Fluffy sov med mig på natten, hon fanns där för att trösta mig om jag blev lessen och vi hade det alltid så mysigt ihop. Tyvärr så visste jag inte så mycket om katter på den tiden och lilla Fluffy fick komma och gå som hon ville och en dag föll hon offer för en bil och vi tvingades avliva henne.

Ikväll ska jag tända ett ljus för henne och minnas, för hon har alltid en ljus plats i mitt hjärta. Jag tackar henne för allt fint vi fick uppleva, och även fast läxan var smärtsam, för att jag nu har lärt mig! att katter mår bäst av att vara innekatter!


Lise-Lott

Jag var 8-10 år när Gammelkattan fått ungar i min mosters ladugård. Min mamma och jag hade en gammal drängstuga på gården som landställe, och jag tillbringade mycket tid hos kattungarna och med att tjat om att få en egen.Till slut hittade vi en lösning, jag skulle få ha en katt som min men den skulle få vara kvar på landet hos min moster när vi inte var där. Lyckan blev stor både för mig och katten. Jag valde den minsta som inte riktig fick vara med sina stora bröder, en liten svart o vit katt med blå ögon som skuttade fram, hon fick naturligt vis heta Skuttis. Vi blev bästisar.

När det var dag att åka till stan gick jag upp till min moster som nu fick leva med huskatt istället för lagårdskatt. Varje fredag när vi kom gående från bussen väntade Skuttis vid grinden och skuttade med till drängstugan och varje söndag när vi gick till bussen gick hon till min mosters dörr och insisterade på att bli insläppt. Så här 40 år senare minns jag detta som en härlig tid men nu har jag det ännu bättre min nuvarande katt Tussen sover i min säng varje natt och följer med oss både i båt och bil,jag gillar att ha katt på heltid!


Birgitta

Han var svart och vit och hade örontofsar. Hans mamma var svanslös Manx, hans pappa var okänd. Jag var 16 och hade önskat mig KATT sen jag var 3. Nu tog jag saken i egna händer och tingade helt enkelt honom. Han var alldeles för ung då han flyttade från barndomshemmet och han var MIN.

Jag fick behålla honom. Han hette Oscar. Han var en sötnos som sov brevid min huvudkudde och snuttade på mitt hår. Han demolerade min brors morgonrock till strimlor. Han låg i bakhåll för min lillasyster (hon var 5 då) och anföll hennes fötter, hon stod på en stol i hallen och tjöt varje morgon. Han hade sin egen sovplats på ett lammskinn i mitt rum. Han kom på våren, han växte så det knakade, han klängde och klättrade i träd på landet.

Det blev höst, jag började gymnasiet. En dag då jag kom hem låg han i en fåtölj i vardagsrummet och kunde inte röra sina bakben. Han hade kissat på sig. Mina föräldrar fraktade honom till veterinären och han avlivades. Jag undrar ännu vad som hände.! Han begravdes på landet nära farmors Tusse-katt. Jag grät en hel söndag otröstligt. Min första SORG. Det är 30 år sedan. Jag tänker ännu på honom. Jag är glad att jag fick lära känna honom.


Annika

Min första katt införskaffades när jag var tre år av min mor. Det var min bror som tjatat jättelänge. Vår dagmamma hade en katt som han tyckte så mycket om och nu ville ha ha en egen. Jag minns inte så mycket av denna katt för hon blev bara 1 år pga sjukdom. Efter ett tag skaffade vi en ny katt som dog i fjol, när jag var 23 år. Hon blev alltså 18 år. När jag flyttade hemifrån kunde jag åka hem till mamma och pappa bara för att hälsa på Kisse, som hon hette.

Jag har ett fint fotografi av henne hängandes i sovrummet. När jag tittar på det så kommer minnena av henne, som att när pappa kom hem från jobbet så ville hom alltid gå ut i garaget (!) en stund och det var pappa som skulle släppa ut henne. Efter en stund ville hon in igen och då gällde det att veta när det var, för hon blev sur om hon fick vara där ute för länge! Det var jag och min pappa som åkte till veterinären för sista gången med henne. Det är det värsta jag gjort! Nu får jag tårar i ögonen så nu skriver jag inget mer om henne…


Monica

När jag var tio år gammal var jag och min kopmpis Karin och tittade på kattungar. Vi ville ju gärna ha varsin men min mamma var väl inte helt övertygad om att jag skulle få en kattunge. Dagen därpå var det Mors dag . Gissa vad min mamma fick i present av mig och vad Karins mamma fick . Jo varsin röd kattunge. Vår katt kom att heta Lukas och han levde i många år och mamma tyckte nog att det var ganske mysigt med en katt i alla fall.


Therése

Varför jag skaffade katt var att jag kännde mig ensam under dagarna inget att göra. Min man jobbade hela tiden, jag fick kissen av en kompis jag blev förtjust i henne med en gång.Zimba heter hon och är nu 2 år jätte söt.Hon och jag står väldigt nära varandra hon går hellre till mig än husse, typisk tjej aktig. Så nu när jag har Zimba och en ytterligare en hane Bamze så är jag inte så ensam längre, skulle ej kunna tänka mig ett liv utan dem.För dom är precis som barn (mina kisse barn.)


Helene

Att alltid känna en dragning till ett sådant fascinerande djur som katten…

Vår första katt var en helvit perser som hette Prins. Den här lilla ulliga hårbollen var så söt och charmig på alla de sätt. Roliga episoder uppstod så klart, bla kommer jag ihåg en gång när vi glömt stänga toalocket. Och vem dök inte ner där, för att sedan fort som bara den flyga upp igen! Blöt, gick han och skvätte med sina små tassar och kände sig antagligen förnärmad.

Han hade också en annan grej för sig, där han gillade att jaga oss barn och bita oss i knävecken. Envisare katt får man leta efter, vi skrek, men pappa sa att vi antagligen hade retat upp honom så vi fick skylla oss själva… hrm kanske att det låg lite sanning i det. Det finns mycket att berätta om honom, för han var en underbar katt, men jag vill avsluta med att säga: mjaou!


Anna

Min första katt hette Carmen. Jag var 11 och mina föräldrar hade precis skilt sig. Jag läste en veckotidning med min mamma som berättade om ett katthem och visade olika katter. Där hade de en bild på Carmen som var en renrasig burma som var en riktig ‘kelpotta’ enligt artikeln. Vi föll direkt och ringde, men hon var redan bortlovad. Jag var jätteledsen, men mamma satt att vi kanske kunde skaffa mig en annan katt eftersom jag var så ensam nu när pappa flyttat och hon pluggade på kvällarna.

Två veckor senare ringde de från katthemmet och berättade att de som haft Carmen ångrat sig och nu undrade de om inte vi ville prova. Prövotiden var tre veckor, men hon stannade hos oss i tretton år, tills hon blev 20. Carmen var min bästa vän. När jag var ledsen slickade hon bort mina tårar, när jag såg på tv låg hon alltid i min armhåla och kurrade. Vi hörde verkligen ihop. Jag pratade med henne om allt som hörde tonåren till, killar, bråk med kompisar och annat. Hon såg allti! d på mig med sina stora gula ögon och smekte sitt huvud mot mitt för att visa att hon gillade mig. När hon blev gammal ville hon vila lite mer, men det var enda skillnaden, tills hon en dag slutade äta och tappade vikt i en rasande hastighet.

Efter två veckor av olika försök sa veterinären att det inte var med vi kunde göra och hon fick sin spruta. Inte ens där inne i rummet, var hon rädd, hon tittade på mig som var så ledsen och försökte trösta mig. Sedan la hon sig tillrätta i min famn, fick sin spruta och somnade in. Jag kände hur hennes hjärta slog med allt mer långsamma slag och till sist var hon borta. Min bästa vän. Även om jag älskar mina nuvarande katter så är hon fortfarande med mig och jag saknar henne varje dag.


Anneli

Rufus, ”Ruffe”, fick jag när jag var 11 år. Han var en riktig bondkatt som föddes i ladan och levde på mjölk på ett fat. Jag hade tjatat om katt i många år och till slut gav mina föräldrar upp, till min stora lycka! Ruffe hade lite roliga saker för sig som att ta upp en sten i tassen och knacka med den på källarfönstret när vi satt där och kollade på TV, så han blev insläppt. När han ville gå ut och vi inte reste oss upp genast blev han alldeles svart i ögonen och började peta oss i huvet med tassen när han satt på soffkanten. Gick vi inte då, tog han ut klorna och satte dem i hårbottten…AJ! Han var mkt lekfull hela livet, som varade i hela 18 år, men då var han på väg att bli dålig av åldern så i samband med vår första dotters allergi av honom fick vi åka och avliva honom…Sorgligt nog.


Angelica

Min första katt fick jag på ett ganska speciellt sätt! Vi skulle gå hem från skolbussen och vi hörde ett jam, Vi gick in i skogen för titta ,och där satt världens sötaste lilla kattunge! vi tog hem honom och mamma tog bort fästingar badade honom och skulle ge honom mat men sen när han skulle bajsa så skrek han för att han var föratoppad och han fick lite linfrö och blev bra! Och han har 3 namn Lucifer (han e svart men brunröd på sommaren)Svarten, Farten!!


Karin

Min första ”egna” katt skaffade jag och min man när vi köpt vårt hus. Vi hade katt hemma hos mina föräldrar när jag bodde kvar där och jag hade börjat sakna små smygande tassar och gosigt spinnande. Min man var inte helt med på noterna. Han älskar djur, men i hans familj har de alltid haft hund och han var inte så bekant med katter. Men så en vacker dag hämtade vi Signe hos en kompis till mig vars katt hade fått ungar. Hon var 10 veckor och min man föll pladask såklart. Hon bodde hos oss i nästan två år.

Precis när hennes första kull kattungar flyttat hemifrån steriliserade vi henne och kort där efter blev hon tyvärr påkörd nere på stora vägen. Jag och min man var otröstliga, vi saknade henne oerhört och det gör vi än. Vi hade sparat en katt ur hennes kull, Wilma, hon bor fortfarande hos oss, är 3 år gammal och våran lilla ögonsten. Hon är så lik sin mamma på många sätt. Wilma har förresten fått två kattpolare också. Bosse, som är en norsk skogkatt och Lovis, som! är en hittekatt som vi köpte från ett katthem. Vi älskar våra katter och de är det bästa i våra liv!


Ann

Vår första katt skaffade vi för ungefär 20 år sen.Vår dotter ville ha ett husdjur som gick att kela med och akvariefiskarna var inga gosedjur.Så det blev en helt vanlig huskatt vid namn Sigurd.Hela familjen blev snart mer kattintresserade och vi fick höra talas om rasen maine coon, som då var mycket ovanlig här i Sverige.Vi ville ha en hane som sen skulle kastreras-och sen inga fler-.

Men kattvärlden hade öppnats för oss med utställningar(där vi vann en hel del priser)och på dessa träffar mötte vi många trevliga likasinnade, kattintresserade.Så då skaffade vi oss en maine coon-hona och så var aveln igång. Idag har vi 7 maine coon och vi lever ett underbart kattliv!!!!Vår gamle förste huskatt Sigurd somnade in för ett år sen 18 år gammal.Vad vore livet utan katter????????


Beatrice

Min första katt skaffade jag mig för 2 veckor sen!Han heter Findus och e jättebusig! Jag skaffade honom för att jag älskar djur och har haft hund innan men bor nu i en lägenhet så då tyckte jag det var bättre med en katt!


Marika

Min första katt hette Sandra,en blandning mellan perser/huskatt. Sandra bodde hos mej ett litet tag men eftersom hon var van vid att få springa ute och jag bodde i lägenhet på 8:de våningen så gick så klart inte detta mer. Sandra blev en mycket olycklig katt. Jag var tvungen att lämna bort henne till vänner till familjen. Dom har en stor lantgård, och Sandra blev åter en mycket glad katt.Hon fick en kull ungar där i halmen och efter en tid var det dax att börja löpa igen. Hon tog sej ner till byn för att hitta en lämplig partner.

Senare samma eftermiddag ringer byns blomsteraffärsinnehavare och berättar att Sandra är mycket svårt skadad av en bilist som inte ens besvärade sig med att gå av bilen och se efter om katten levde. Hon avlivades då hennes liv inte gick att räddas, men hon finns ständigt med oss i våra hjärtan. Hennes son (Bosse)är numera herre på täppan. En stor röd hane som lever vidare i sin moders fria tasspår…


Ingrid

Min första katt hette Murre, helt svart var han som namnet visar. Honom införskaffade jag och min bror fredagen den 13 oktober 1961.Vi var 12 och 14 år gamla och våra föräldrar var på en weekendresa, vi hade länge tjatat om ett husdjur, så varfor inte passa på när kusten var klar.

Det var två mycket sura föräldrar som kom hem. Första natten kissade Murre i pappas säng,nu skulle han nog inte få stanna.Det blev tio år med denna underbara katt. Han dog sedan han blivit smittad av salmonella,det sista ljud han gav ifrån sig var ett jam som lät som mamma.

Som ett PS kan nämnas att det dröjde länge innan våra föräldrar lämnade oss ensamma en helg.