Sagan om Ronja

Den 11 oktober 2000 var jag ute hos ett par vänner utanför stan. De berättade att det fanns en hel kattkoloni en bit därifrån. Jag blev nyfiken och vi gick dit för att titta. Det stämde! Katter överallt. De var delade i olika grupper. Det var kallt och regnade, jag kunde inte förstå hur de kunde klara sig. De var skygga och ville inte släppa oss nära. ronjaSen fick jag se en liten, grå kattunge som gick en bit ifrån de andra. Den såg väldigt ensam ut. Jag bestämde mig för att jag skulle titta mer på den. Den försökte ”smita”, men var inte så stadig på benen. Jag tog upp den och kände att den var alldeles genomfrusen och blöt, den hade var i hela ansiktet och var ordentligt undernärd. Den fick plats i min handflata. Jag var bara tvungen att ta den med mig. Vi gick hem och badade det lilla livet och gav den lite kattmat (de jag var hos hade katt). Den åt för glatta livet och när det hade passerat och skulle komma ut skrek den för att det gjorde så ont. Jag har aldrig haft katt och var inte säker på om jag var redo att skaffa det nu, så jag bestämde att jag skulle åka till vetrinären och sedan försöka hitta nån som kunde ta hand om katten. Jag ringde alla jag kände men ingen var intresserad och jag kunde bara inte lämna ifrån mig den till några främlingar, så den fick stanna. Hos vetrinären fick jag veta att det var en liten flicka på ca 8-10 veckor, hon hade öronskabb, ögoninflammation och var ordentligt ”förkyld”. Det var bara att sätta igång med en massa mediciner. Hon blev bättre, men 1 vecka efter att jag hade slutat med medicinerna kom det tillbaka. Ny tur till vetrinären och nya mediciner. Sen blev hon bara bättre och bättre. Den första månaden fick hon bara fet fisk för att lägga på hullet litegrann, sen började jag smått med kattmat.

Hon var ljuvlig, jag bar på henne nästan dygnet runt för att hon skulle känna sig trygg. På kvällen när det var dags att sova bäddade jag ner henne i en korg med filtar för att hon inte skulle frysa och när jag gick upp på morgonen låg hon där och snusade. Så småningom började hon pipa lite på nätterna och då vaknade jag blixt snabbt och var där och pysslade om henne. Jag har inga barn, men jag tror att det var samma känslor jag hade och fortfarande har som en mor känner för sitt barn. Hon är nu 2 och ett halvt år och hon har ett bra liv nu. Hon har en kompis, en golden retriever som hon busar och myser med. Hon har trädgård som hon får vara ute i när hon vill, självklart i sele (annars skulle jag inte få någon ro). Stort hus där hon springer som en galning, stora klösträd och en familj som älskar henne. Ibland tänker jag på hur det skulle gått för henne om jag inte åkt dit den dagen, men det är en outhärdlig tanke…
Jag fick senare veta att kommunen varit på ”katt-kolonin” och skjutit av katter.

Det värsta med allt är att det finns människor som inte sätter något värde på sina djur eller att de tror att de klarar sig själva. Det är vi människor som har gjort djur beroende av oss och sedan vill vi inte ha dom. För mig var det en självklarhet att vaccinera, registrera och kastrera Ronja. Om jag vill ha en katt till längre fram tar jag en katt från ett katthem, hellre än att sätta nya katter till denna värld. Det finns så många som behöver nya hem. Och det är en underbar känsla att veta att man har räddat ett djur från ett säkert öde…

Martina Storck