En envis och egensinnig birmadam i sina bästa år

Jag tänkte berätta om min första och hittills enda katt som jag fött upp och själv behållit.
Provitas Bobby Jean eller Jeanie som hon kallas till vardags är min blåtabbymaskade hona S*Kyrkskolans Esmeralda första och som det sen visade sig enda dotter. (Esmeralda fick senare två stycken blåtabbymaskade söner.) Pappa är S*Grazette’s Jumping Jack, chokladmaskad.

När Jeanie föddes var det med kejsarsnitt. Esmeralda hade inte orkat att föda fram kattungen av sig själv. Jeanie var stor som nyfödd. Vikten var 105 g. Inte nog med snittet utan till råga på allt hade inte Esmeralda mjölk så jag var tvungen att stödmata för att ungen skulle överleva. Jag hade ju sett till att få semester de första dagarna men som alla vet så behöver ju en kattunge mat ofta under dygnet de första veckorna och även med semester och sjukskrivning, (jag lovar hade jag gått till jobbet under den tiden hade jag blivit sjuk) var jag tvungen att gå tillbaka när ungen var ca 10 dygn. Här inträdde en räddande ängel in i form av Barbro Gretener. Barbro är min granne och har också birma och föder upp i liten skala under stamnamnet Nebulosans. Under just den här tiden jobbade hon mycket hemma och kunde gå upp och mata Jeanie under dagarna när jag var på jobbet. Jag är helt övertygad om att utan Barbros hjälp hade inte Jeanie levt idag.

När Jeanie blev några veckor visade det sig att hon var brunmaskad. Trots att hon var chokladbärare kunde man mycket tidigt se markeringarna på henne och även som vuxen har hon för att vara chokladbärare en mycket bra maskfärg. Hon hade mycket vitt och tyvärr för mycket av det hela. Två rejäla framkilar kunde tidigt skönjas. Trots det var jag inne på att behålla henne eftersom jag precis hade köpt in en hane och ville ha en honkatt till och även om hon hade för mycket vitt kunde jag ju ändå avla på henne. Jeanie växte och frodades. När hon sen skulle börja äta vanlig mat fick jag problem. Hon blev så sjuk vid 7 veckors ålder att hon höll på att dö. Jag hade börjat ge henne vanlig mat vid 3,5-4 veckors ålder. Det gick bra några veckor men sen blev hon magsjuk. Innan hon fick penicillin var hon nere i drygt 400 gr vid 7-8 veckors ålder. Det kan gå så fruktansvärt snabbt och det var delvis mitt eget fel att jag inte satte in antibiotika tidigare, men jag hade den föreställningen om att man inte ska behandla förrän det är alldeles nödvändigt. Den gången lärde jag mig en nyttig läxa att inte låta det gå så långt utan att sätta in det tidigare. Så här efteråt förstår jag att hon inte hade något bra antikroppsförsvar eftersom hon inte hade blivit uppfödd på modersmjölk. På grund av det borde jag ha varit mycket försiktig med maten till henne. Jag vet att jag gav henne köttfärs morgonen innan hon blev dålig och som alla vet så kan köttfärs innehålla en del bakterier. Hade Jeanie fått mer antikroppar hade hon säkert klarat av bakterierna. Jag har både tidigare och senare givit kattungar köttfärs och dom är storm förtjusta i det och jag har varken tidigare eller senare haft såna problem som jag hade med Jeanie.

Så ni förstår att jag inte hade något annat val än att behålla henne. Tyvärr gick det inte så bra för henne som avelshona. Hon har fått 4 st hanar fördelade på 2 kullar tillsammans med min hane Nounou’s Ferdinando. Det har blivit kejsarsnitt bägge gångerna. Tror man på ödet skulle man kunna säga att det var inte meningen att det skulle bli någon hona efter henne. Som tur är har en av sönerna, Provitas Hungry Heart, lämnat en hel del bra avkommor och i slutet av juli i år flyttade en sondotter till Jeanie och Ferdinando in hos mig som har Hungry Heart till far.

Jeanie är som katt en mycket envis sådan. Hon får ofta som hon vill och försöker regera här hemma även över sin mor Esmeralda. Men där går hon bet för är det någon som är ännu envisare så är det Esmeralda. Jag vet såna som säger att det är så mysigt att behålla en kattunge för att mor barn förhållandet är så bra. Jag tror inte att Esmeralda nånsin har förstått det. Hon tycker att ungarna ska flytta hemifrån när 10 veckors åldern är inne och är riktigt brutal i sitt sätt att stöta bort sina ungar. Esmeralda och Jeanie har haft riktiga slagsmål och det går inte en vecka utan att någon fräser till åt den andra. Jag har låtit dom göra upp själva om rangordningen. De enda gångerna jag lagt mig i är när en av dom sitter under min säng mitt i natten och vrålar åt den andra. Då tryter mitt tålamod och bägge två brukar åka ut ur mitt sovrum fortare än kvickt.

Jeanie är en rätt rastlös katt. Hon går sina rundor hemma och speciellt på kvällen när det är för lugnt brukar hon ”tuta” och tala om hur tråkigt allt är och sen för att aktivera sig öppnar hon alla skåpdörrar i köket. En dörr är till för att öppnas är hennes devis. När jag kommer ut i köket på morgonen brukar alla dörrar i golvhöjd stå öppna. Jag är så van att jag inte längre reagerar, men när folk bor över hos mig kommer det lite kommentarer ibland just om min skåpöppnande katt. En annan olat som hon har lagt sig till på senare år är att på nätterna eller tidigt på mornarna när jag ligger i sängen kommer hon och väcker mig med spinn och sen talar hon om med uppfodrande gäll stämma att nu vill jag ha klapp. Och bryr jag mig inte om henne eller inte vaknar då petar hon med tassen på min arm tills jag vaknar till och klappar och kelar lite med henne.

Jeanie väger efter kastreringen nånstans mellan 3,4-3,6 kg. Vid första anblicken ser hon inte så stor ut men hon har underbar benstomme som gör att hon trots sin något korta kropp ändå inte är någon liten honkatt. Som jag nämnde tidigare är hon mycket bra utmaskad. Det finns ingenting som tyder på att hon är bärare av chokladgenen vid första anblicken, men så är ju hennes far Joppe (Grazette’s Jumping Jack en mycket bra choklad).

Ja, som ni förstår så har Jeanie och jag ett mycket speciellt förhållande. Visst älskar jag alla mina katter, men det är ändå något speciellt med en katt som man har fött upp själv och har genomgått såna svårigheter tillsammans med.

Anna Wallin, Provitas Helig Birma