Det här hände i juni förra året. Min man tog en inlinesrunda och när han åkt ett tag, fick han samtal på sin mobil som gjorde att han var tvungen att stanna. När han stod och pratade fick han se något som kilade framför fötterna på honom, han blev nyfiken och följde efter och där bakom ett elskåp låg två små kattungar. De var inte mer än ca 2 månader gamla. Två små sotsvarta kattungar tittade skrämt på min man. Han pratade med sin kollega från jobbet och hon sa att han absolut inte kunde lämna dom där. Han tog helt sonika upp dem, stoppade ner dem i sin ryggsäck, han lät det vara öppet en liten bit. Han åkte till affären och köpte mat och sedan hem. De var så hungriga och törstiga, när han kom med matskålen så greppade den ena ungen tag i skålen och vägrade släppa taget. De var också vana att gå på lådan, vilket tyder på att de hade haft ett hem och någon idiot helt kallt tröttnat på dem och bara lagt ut dem till en oviss framtid. Min man ringde mig och sa att: gissa vad som hänt, har du åkt omkull och brutit armar och ben av dig, frågade jag men då berättade han om kattungarna. När jag kom hem så låg där på sängen två små trollungar och tittade på mig. Rädda och undrande såg de på mig. Jag tog upp dessa små i mina händer och eftersom jag alltid älskat djur så var det inte svårt att smälta. Nu är våra två flickor snart 1 år och mattes och husses ögonstenar. De ger oss så mycket kärlek och att kelas är det bäst de vet, förutom att leka. Våra missar heter Paula och Paulina, den dagens namnsdagsbarn och den dagen vi sa att dessa små ska stanna här hos oss. En och annan blomkruka har åkt i golvet men vad gör det, de är ju det underbaraste som hänt oss. De var också anledningen till att jag bestämde mig för att ta kontakt med Huskatten i Västerås. Jag ville hjälpa till som skötare och tanken hade funnits länge i huvudet men tack vare våra missar så blev tanken handling. Jag har nämligen ett stort hjärta för alla djur. Det finns mycket kärlek att ge till våra djur tama som vilda.

Nu ska det tilläggas att min man stannade en bra stund för att kolla om det inte fanns någon kattmamma i närheten och han åkte förbi där några gånger efteråt men det fanns ingen kattmamma så dessa små krakar hade förmodligen dött om inte min man kommit förbi.

Detta var min solskenshistoria Med vänliga hälsningar Yvonne, Paula och Paulina