När Skrållan kom till oss

Hej, jag vill berätta hur det var när lilla ”Skrållan” kom till oss.

Janne och jag hade varit på grillafton hos min dotter i Hölö 6 Juli 2002.
Vi kom till sommarstugan mellan Trosa och Vagnhärad vid 20.00. När vi började gå från bilen hörde vi något som jamade så hjärtskärande.
En liten katt hade legat under en annan bil som vi har där. Det hade regnat ganska rejält för en stund sedan.Men hon var alldeles torr. Hon följde efter oss upp till huset. Jag sa till Janne,

– Det enda jag har som en liten katt kan äta så här direkt är en bit falukorv.

Hon höll på att äta upp mina fingrar också. När hon var mätt och belåten intog hon sin soffhörna och slocknade.
När hon så småningom vaknade,satt vi och kollade nyheterna på tv, hon vandrade från det ena knät till det andra och kurrade så det lät i hela huset, senare intog hon soffhörnan igen.

När vi gick till sängs sov hon djupt. Jag vaknade först på morgonen. Skrev en lapp till Janne,”jag har åkt för att köpa kattmat”. När jag kom hem var båda vakna.

Skrållan åt med god aptit. Vi kunde se hur bra hon mådde. Redan då var hon så kelig, ville gärna ligga i knät så fort tillfälle gavs.
Frampå dagen behövde hon gå ut, dörren stod ju öppen, så det var bara att gå.
Vi tänkte,”nu ser vi inte henne mer”. Men tji vad vi bedrog oss. Efter ett par timmar kom hon igen. Snart blev det Söndag, vi måste hem för att jobba. Hon var hos oss hela tiden utom små korta turer, vi kunde inte lämna henne. Vi visste inte hennes historia. Vi satte henne i baksätet på bilen, för att hon inte skulle känna sig fasthållen i knät.

Där låg hon snällt de 3 milen till stan. Dottern hade lyckats skaffa fram en kattlåda trots att det var söndag. Vi var lite oroliga hur det skulle gå hemma i lägenheten, men no problem. Hon undersökte så mycket hon orkade just då, sen intog hon sin soffhörna här också, efter att jag lagt en gosig ullpläd där.

När det blev helg igen började vi bli oroliga, skulle hon gå tillbaka till sitt gamla hem nu? Men nej, oftast kom hon alldeles av sig själv en stund innan hemfärd, om inte ropade jag på henne. Hon kom som ett skott.

Nu är det länge sen vi var i stugan. Det är ju vinter.
Hon är så speciell våran Skrålla, något keligare finns nog inte. Så fort Janne eller jag sitter någonstans (utom på förmiddagen när hon sover djupt i sin soffhörna) vill hon hoppa upp och ligga skönt i knät. Alla som träffar henne säger att hon är mycket speciell. Jag tror hon förstår vad vi säger. Hon är så klok. Men vi kan inte låta bli att undra vad hon kommer ifrån. Vi har kollat lokaltidningar och annonser i området ifall någon saknar henne. Hur kan någon bara lämna en så underbar liten katt. Hon är vårat allt.

Sedan en månad är jag långtidsjukskriven. Min dotter tror att det var ödet som förde henne till oss. Vi mår så otroligt bra alla tre i varandras sällskap. Hon är det bästa som hänt oss.

Hälsningar Berit, Janne och Skrållan