Margaretas solskenshistoria

Hejsan.

Det händer ibland att katter försvinner. Min förra hankatt Gustaf,blev skrämd av något och stack iväg och var borta i tio dygn.
Min honkatt Ådi som var kompis till Gustaf,lyckades ta sig in i ett förråd bredvid pannrummet och var kvar där i nio dygn innan jag hittade henne.
Snuffe som jag har nu har också lyckat med det förhållandevis enkla konststycket att gå vilse i en slottsruin.

Han försvann på onsdagen den 26 november. Jag har visslat på honom och han har svarat,men han kom inte hem.
På söndagen så tog jag en lång promenad för nu ville jag hitta honom. Jag har astma så jag kan inte vara utomhus i alla väder.Men jag inhalerade ordentligt och sedan gick jag en lång runda.
Av en ingivelse så fick jag för mig att jag skulle titta i parken och när jag kom dit så vad fick jag se om inte Snuffe högt upp i ruinen.
En granne och en vaktmästare mobiliserades!
Snuffe kom inte ner,han gömde sig för vaktmästaren.Om en katt vill vara osynlig,så syns den inte.
Jag får svindel på höga höjder,så jag kunde inte gå uppför trapporna där.
Vi gick därifrån,utifall han skulle ta sig ut genom den öppna porten och hem.
Han kom inte. så jag gick dit på kvällen för att se om jag kunde locka ner honom.
Det gick inte!
På måndagen så ringde jag till min dotter och hon kom hit och vi gick till ruinen igen. Jag hade sagt till att hon skulle ta med sig något som hon kunde peta på Snuffe med.
För han var skräckslagen och skrek i högan sky,han var hysterisk! Han var inte kontaktbar!
Min dotter petade till honom ganska hårt med spöt och han slutade skrika. Men han var fortfarande orolig.
Så vi gick därifrån en stund och tillbaka igen,den här gången hade vi buren med oss och tanken var ju att försöka få in honom i buren.
Det gick inte!
Min dotter var tvungen att åka hem. Jag hade kontaktat Snuffes förra ägare och han kom och gick igenom hela ruinen,men hittade inte Snuffe.
Så han åkte också hem.
På kvällen visslade jag på Snuffe,han svarade,men kom inte. Porten stod nu öppen i ruinen så han hade kunnat gå ut om han hade velat.
Tisdag morgon så visslade jag igen,Snuffe svarade men kom inte.
Så när det blev ljust,gick jag dit och ställde mig framför en mycket brant och hög stentrappa och undrade hur det här skulle gå till då.
Men nu måste Snuffe ut från ruinen. Han satt i det som en gång i tiden hade varit ett fönster ovanför porten och skrek åt mig.Inte hysteriskt den här gången.
Så jag lutade mig framåt,tog tag i trappstegen lite högre upp praktiserade en ny variant av fyrfota. Sedan gick jag innanför porten,visslade och sade :” Snuffe,kom ner hit!”
En duns hördes,snabba steg på golvet en trappa upp och han tittade på mig uppifrån trappkanten. Han sade hmmmmm och rann utför trappan och var precis som vanligt. Som om ingenting hade hänt och att det hör till dagordningen att drälla omkring i ruiner!
Han överlevde på att äta duvor.
Han följde med mig hem,han gick nästan fot.
Nu har han husarrest en tid.

Med vänlig hälsning,

Margareta Jansson