Katten Fritjof – ornitologen

Inskickat från Sven och Chris från Minnesota, USA med fem katter, Frida, Fridelius, Fritjof, Fritz och Fridolf, samt en dalmatinertik, Francesca.

Ungefär fyra gånger i månaden skriver Sven ett kåseri på svenska som går ut till medlemmarna i en svenskamerikansk språkgrupp. Denna gången skriver han vidare om en av sina katter, Fritjof.
Nu skall jag skriva ett litet letters brev och berätta hur det är att vara katt i Amerika. Jag vet vad jag talar om för jag är åtta år gammal och har levt mina första 18 månader på luffen innan jag adopterade de människor jag nu låter föda mig och ge mig husrum.

fritjof_usaJag har just kommit tillbaka från en djungelsafari i vårt inglasade sommarrum. Runt hela rummet växer det en häck och i den häcken finns det mycket intressant att titta på. Fåglar sitter där naturligtvis, men det mest spännande är de små jordekorrarna som håller till där. Jag tror nog att alla ni svenska katter vet vad jordekorrar är, för jag har hört folket här säga att på julafton i Sverige sitter alla klistrade framför TV’n och ser gamla Disney filmer. Där finns också ett avsnitt med Piff och Puff och de är just två typiska jordekorrar. Så ni förstår att det är intressant att titta på de små, pigga krabaterna. Dom springer fram och tillbaka i buskarna och ibland till och med på fönsterlisten till glasen på uterummet och vi katter springer fram och tillbaka innanför fönstren för att kunna se riktigt bra. När vi bodde ute på landet för några år sedan hade vi ett riktigt uterum med bara nätväggar. Där kom det in en jordekorre, chipmunk heter dom förresten på amerikanska, men jag tror inte alls att det har något att göra med en katolsk munk. Däremot kan de säkert smaka lika läckert som en flottyrstekt munk som människorna tar till kaffet ibland. Hursomhelst, jag var skicklig nog att fånga den jordekorren i munnen, men oj vilket liv det blev på människorna då! De skrek och sprang fram till mig och högg tag i mig. Då fann jag det för gott att släppa det lilla krypet och sedan dess har jag aldrig fått chansen igen att leka med chipmunkarna, bara studera dem genom glasfönstret.

Vi katter säger jag. Ja, jag är inte ensam katt här i familjen. Jag delar mina människor med min halvsyster Frida och mina halvbröder Fridelius, Fritz och Fridolf. Dessutom bor det en HUND här. Det är dalmatinertiken Francesca. Visst kivas vi lite med varandra ibland, men i stort sett kommer vi alla, inklusive hunden, överens och delar på ansvaret att se till att våra människor inte glömmer bort någon av oss. Vi ser noga till att det alltid finns minst en av oss som springer runt deras fötter eller hoppar upp på bordet framför dem eller går på deras magar när de sover. Jag förmodar att ni svenska katter gör likadant. Jag tror att det är internationellt godtaget av Förenta Kattnationerna att använda dessa metoder för att få människorna att inte glömma bort oss en enda sekund.

Alla vi katter och även Francesca är födda i Amerika, men våra människor är födda på andra sidan Atlanten. Det är därför jag förstår svenska så bra. Människorna pratar svenska här hemma och det är ju viktigt för oss att veta när de säger att det är matdags och så vidare. När vi inte vill att människorna skall förstå vad vi säger pratar vi kattamerikanska (catamercan) med varann.

Jag hörde just någon av människorna säga att det var dags att ge katterna mat, så då förstår ni säkert varför jag slutar så abrupt här. Om ni vill skriver jag igen om någon tid och berättar mera.

As ever (som vi säger här i Amerika)
Your Feline Friend Fritjof