FirstVet - Din veterinär på nätet

Janne, Loka och Molnar alias Dunderklumpen

Förr var jag rädd för katter. Fråga mig inte varför. Jag var bara rädd. För dem och för hästar. Egentligen var det hundar jag bäst kom överens med.

Denna historia ur verkliga livet, börjar för 5 år sedan med Simson. En långhårig collie som kom in mitt liv 1 1/2 år gammal pga att hand blivit utkastad och drivit omkring hungrig och rädd. Min gamla hund var borta sedan 1 år och jag hade så smått börjat fundera på att skaffa mig en ny.

Då fick jag telefonsamtalet om Simson och han fick naturligtvis ett nytt hem hos mig. Sommaren samma år var vi i bokskogen och promenerade och där träffade vi Janne. En liten mager stackare, full av mask och skabb. Svårt klöst i vänster öga som var inflammerat var han också. Det var knappt att han var vid liv. Vi tog naturligtvis med honom hem.
Under 1 mån tid bar jag honom som en kängurumamma bär sin unge och han blev sondmatad, avmaskad och omskött av min veterinär i både ögon och öron.
Nu snart 5 år senare är han en ståtlig röd hankatt som har ett mycket speciellt förhållande till mig. Vi kan faktiskt ”prata” med varandra, och är lika upprörda båda om vi inte får träffas dagligen.
Och jag är inte rädd för katter mer. Jag älskar katter av alla de slag.

På hösten samma år kom Dollargrynet. Hon hade hittats i en låda ca. 5 veckor gammal. Min dotter tog hand om denna lilla tös av obestämd ras. Numera är hon en mycket duktig agillityhund som vunnit flera priser och denna jycke har blivit präglad av familjen så hon gillar katter hon med. Men mest Loka.

Henne hittade Grynet i en buske knappt veckan gammal. Mamman en utekatt låg död i närheten. Vi tog hem henne förberedda på ett dygnet runt jobb som knappast skulle sluta lyckligt.

Men Grynet som var skendräktig skulle snart visa vilken sjutusan till mamma hon var. Hon tog lilla Loka som sin valp och bar omkring henne, lät henne dia och tvättade henne. Numera är Loka en jättefin grå katt som har speciella band till Grynet. De sover tillsammans och putsar varandra. Och samarbetar när det gäller hyss och stollesträck. En annan gång skall jag berätta om skinkbenet som försvann.

Omkring jultid kom så slutligen Molnar, eller bebisen som vi kallar honom. Också han utekatt, eller i alla fall hans mamma, som blev omhändertagen höggravid av en väninna till mig. Sju kattungar blev det. Fem blev sålda och en tog hon själv förutom mamman. Den sista tog jag, svart/vita Molnar som blev så stor att vi nu kallar honom för Dunderklumpen. Så gick det till när jag på ca. 1 1/2 år blev av med min katträdsla och fick fem nya djur. Däremellan har min dotter och jag lyckats placera ut flera ”uteliggare” till nya hem. Det finns så många roliga historier att berätta om mina djur som jag älskar varmt. Men det gör jag lite senare om jag får.

Ge kärlek och omtanke till djuren och du får uppleva så mycket värme och lycka.
mvh Marianne