Historien om Kalle Fästing

kalle2En kväll i juni låg han plötsligt och sov på vår altan. Vi hade aldrig sett honom förut och undrade vad det var för en katt. Vi hörde oss för bland grannarna och det visade sig att flera hade sett honom stryka omkring i området. Ganska snabbt hittade vi hans boplats, nämligen hos en av våra grannar. Katten var hemlös och hade bott nästan ett år på en planka under grannens lillstuga. Grannarna hade döpt honom till Kalle Fästing eftersom han var så svårt fästingangripen.

Han började komma till oss varje kväll. Vi började vänta på honom med karotterna i beredskap. Efter några dagar och flera skålar med mat fick vi äntligen röra vid honom. Han låg nedhukad och undergiven på yttersta kanten av trappen och tittade vädjande på oss med sina svårt infekterade ögon.

Den tunna kattkroppen var märkt av slagsmål. Vi kände flera bölder och oläkta sår på den magra ryggen. Ett stort öppet sår syntes längst bak på ryggslutet. Han var sårig, skabbig med blodiga öron. Svansen hängde rakt ned som en ledsen metmask.

Där satt vi på altanen, på varsin sida om den misshandlade och magra katten och smågrät i den tysta och råa sommarnatten. Han satt där mitt emellan oss, nedhukad, ängsligt handlingsberedd och åt snabbt och slurkande, uthungrad och strykrädd.

Dagen därpå tog vi honom till närmaste veterinär på orten. Hans ålder var svårbedömd. Veterinären på orten trodde att han var ca 1 år (fjolårsunge), en annan veterinär i Stockholm bedömde litet senare att han var minst 5 år, eventuellt äldre. Han var i mycket dåligt skick, hans blodvärden var höga, öronen köldskadade och skabbiga, kroppen svårt maskangripen, magsäcken öm och svullen – och full med sågspån visade det sig senare vid en röntgen. Ett av såren på ryggen var svårt infekterat och varade. Veterinären plockade bort ca 10 fästingar, vi hade tidigare själva plockat bort fler än det dubbla. Han var okastrerad!

Kalle behandlades för sina skador. Han uppvätskades under en lång tid, fick pencillin, fucidindroppar, vitamin- och kosttillskott. Han avmaskades, vaccinerades och kastrerades. Efter narkosen sov han uttröttad och utslagen på en tjock frottéhandduk i en av våra kattkorgar som vi bar över till grannens glasveranda. Kalle vaknade alltså upp inomhus – han måste vara i ”karantän” tills han var helt kurant varför det bestämdes att han skulle få bo tillfälligt i det nästan färdiga altanrummet hos grannen. Detta arrangemang gällde tills vi lyckats hitta ett hem åt honom, vilket måste ske innan vi flyttade in till sta’n – och helst före höstens kräftskiva hos grannen.

Vi tänkte inte på några villkor lämna Kalle efter oss!

En regnig dag placerade vi en kattlåda med sand i rummet. Efter det ville Kalle inte längre gå ut oavsett hur vackert vädret än var.

Nu började Kalle se ut som en riktig katt. En mycket kelig, tillgiven och alltid hungrig, helt matfixerad – och mycket tacksam kattpojke. Kalle tackade och tackade och tackade…. Han var så tacksam och undergiven att det blev nästan litet sorgligt.

Till våra stora glädje lyckades vi hitta ett perfekt hem åt honom innan sommaren tog slut, ett hem där han fick bli innekatt och ensamkatt! En kollega till Chris bestämde sig nämligen att ta hem honom till lägenheten i Stockholm på prov och Kalle bestod provet.

Kalle bor nu hos Anne-Marie. De är sambos, bästisar och bundis. Hans sår är läkta, han har börjat leka, hans grönmelerade ögon är klara och djupa, pälsen är välborstad, tjock och slät! Han är en tillgiven och glad, jämntjock kattpojke i sina bästa år. Innekatt och Östermalmsbo, med mycket bestämda mat- och sovvanor.

Kalle fick ett hem och Anne-Marie fick en liten kille, en bästa kompis och ögonsten. De båda är numera helt oskiljaktiga!

Senare, mycket senare, lyckades vi spåra hans ursprung. Det visade sig att han kommer från ett dödsbo i grannskapet. När ägaren dog och huset såldes så slängdes katten ut…

Skriven av Eva P