FirstVet - Din veterinär på nätet

Fritjofs Svenska Funderingar

Inskickat från Sven och Chris från Minnesota, USA med fem katter, Frida, Fridelius, Fritjof, Fritz och Fridolf, samt en dalmatinertik, Francesca.

Ungefär fyra gånger i månaden skriver Sven ett kåseri på svenska som går ut till medlemmarna i en svenskamerikansk språkgrupp. Denna gången skriver han vidare om en av sina katter, Fritjof.

Mjau, jag heter Fritjof och är huskatt här. När alla är på gott humör kallas jag allmänt för ”Itch”. Det kliar gott i öronen när dom ropar ”Itch” med rätt darr på rösten. När någon ropar ”Fritjof” är det lite allvarligare och när dom börjar säga ”Fritjof Sjöstedt” då vet jag att jag gjort något alldeles galet. Det var naturligtvis inte meningen att jag skulle göra något galet. Det är inte lätt att förstå sig på människorna alla gånger.

fritjof_usaNär vi till exempel bodde ute på landet för några år sedan hände det att skogsmössen letade sig in i huset. Jag tog det naturligtvis som något självklart och storartat att jag fångade de små kräken och sen gav dem som gåvor till husfolket. Men nej, när jag sprang runt i rummen efter någon mus, sprang pappa Sven alltid efter och ropade ”Fritjof Sjöstedt!” Folket var så konstiga. De ville fånga mössen levande och så bära ut dem i skogen. Att de inte förstod att mössen var snabbare tillbaka inne i huset igen än människorna själva!

Jag har flera syskon här i huset. Ja egentligen är de styvbröder och styvsystrar. Ibland när vi inte är riktigt sams kallar jag dem för styggbröder och styggsystrar. Jag vet inget om min riktiga familj eftersom jag är ett hittebarn. På ett eller annat sätt är förresten alla mina syskon det också. De kommer från överbefolkade ladugårdar, katthem och liknande. Trots vad jag sade om styggsyskon, så kommer vi oftast mycket bra överens och leker och har roligt. Ibland kan det som sagt var bli lite för roligt och då kan det nästan gå som för de två syskonen Maria och Tomas.
Maria och Tomas hade varit på besök hos moster Emma. När de kom hem igen frågade deras mamma om de hade haft roligt. ”Ja”, svarade Tomas med eftertryck och fortsatte, ”Vi hade så roligt att det nog dröjer mycket länge innan vi får komma tillbaka dit igen”.
I huset där vi bor finns det ett uterum som vi kallar ”Dachan”. Där kommer vi nära naturen. Det är glasfönster ända ner till golvet, fågelmatare och fågelbad utanför. Ibland händer det att någon nyfiken jordekorre kommer ända fram till fönstret för att titta på oss. Vi stortrivs där ute, ligger och solar oss, lyssnar till fågelsång, eller bara slöar i största allmänhet. Vi har en sandlåda där ute också för vår bekvämlighets skull.
Bortskämda!? Vem sa att vi är bortskämda? Nej, människorna går hårt fram med oss. De borstar både pälsar och tänder på oss dagligen och det är minsann ingen trevlig procedur. Inte heller får vi äta av människornas mat på bordet när de äter. Nej, vi får vår egen, bruna, torra mat i skålar på golvet i vårt eget rum, den Felinska Salongen. Ibland hoppar Fritz och jag upp på de breda specialgjorda fönsterhyllorna och vill bli severade där. Vi har faktiskt lärt människorna hur vi vill ha det och de fönsterborden är inte så dåliga. Felinska Salongen ligger på andra våningen med en gammal gran utanför ett av fönstren. Där ser vi fåglar och ekorrar medan vi äter. Fönsterbord med bra underhållning och hygglig mat, vad mer kan man önska?
Jo, jag vet. Vi kan önska att hunden, Dalmatinertiken Svenska Francesca, som bor här, skulle vara tyst medan vi äter. Rätt som det är ser hon någonting utanför på gatan och börjar skälla mitt i maten. Det är störande. Maten skall tysta mun, säger vi katter samstämmigt.

På tal om hundar så visar dom tillgivenhet genom att vifta på svansen. Hunden Fido sade eftertänksamt: ”Min matte var så arg i går när min husse kom hem sent att hon höll i min svans så jag inte kunde vifta på den.”
Trots allt och sist och slutligen så tycker jag dock nog att mina människor är ganska snälla och tar väl hand om oss alla hittekatter. Jag skall nu rulla ihop mig en stund på mitt favoritställe och hoppas få vakna när maten serveras, genom att någon ropar ”Itch!” så det kliar gott i öronen.

Till dess, Mjau från huskatten Fritjof.

As ever (som vi säger här i Amerika)
Your Feline Friend Fritjof