Inledning

Fästingen är inte en insekt, utan ett leddjur och är därför besläktad med kvalster och andra spindeldjur. Det finns flera hundra olika arter av fästingar spridda över hela världen. I Sverige förekommer de huvudsakligen i Götaland och Svealand, samt mer sällsynt utefter Norrlandskusten.

Fästingen trivs bäst på fuktiga lite skuggiga platser och återfinns därför ofta i lövskogsområden med tät under vegetation. Att fästingar förknippas med alträd beror på att även alar föredrar denna miljö. När fästingen är aktiv sitter den ofta på ett grässtrå någon decimeter ovan markytan och väntar på att ett lämpligt offer skall passera.
Det är fortfarande inte helt klarlagt hur fästingen, som saknar ögon, kan upptäcka ett tilltänkt byte. Koldioxiden i utandningsluften eller den avgivna värmeutstrålningen från ett förbipasserande djur samt de rörelser i vegetationen som åstadkoms, registreras av fästingen som på så sätt kan lokalisera och attackera sitt offer. Fästingen kan också uppfatta olika doftämnen från djur i form av fettsyror som t ex smörsyra.
Fästingen genomgår tre olika stadier i sin utveckling; larv, nymf och vuxen fästing. Dess totala levnadstid är kort, vanligen 2-3 år. Under denna tid växer fästingen från någon tiondels mm upp till 3-4 mm som vuxen. I varje skepnad har den behov av en måltid bestående av endast några droppar blod. Måltiden varar några dagar, ibland upp till en vecka. Därefter kan fästingen övervintra och utvecklas till nästa stadium.

Innan fästingen börjar suga blod låter den lite saliv rinna ner i bettsåret via sitt hullingförsedda sugrör. Saliven innehåller dels ett bedövningsmedel som gör att sticket blir smärtfritt, dels ett ämne som förhindrar blodet att koagulera.
Det är vanligt att man inte märker ett fästingbett. Detta kan bero på att fästingen släppt innan den blivit upptäckt eller att den i sina tidiga utvecklingsstadier kan vara svår att se eller känna igen på grund av sin litenhet. Fästingsäsong är det vanligen april – oktober, men milda vintrar kan säsongen förlängas betydligt. Fästingen behöver en dygnsmedeltemperatur på minst 5 grader plus för att kunna bli aktiv.

Om du blir fästingbiten

Risken är trots allt liten för att du skall bli sjuk efter ett enstaka fästingbett.
Avlägsna fästingen så snart som möjligt. Det finns en risk att man tar för hårt i fästingen och därmed råkar ”injicera” in smittämnen från fästingen in i bettsåret. Undvik alltså att klämma på eller smörja in fästingens bakkropp. Använd en finspetsig pincett med vars hjälp man fattar om fästingens munde lar (ej bakkropp) så nära huden som möjligt. Dra därefter försiktigt rakt ut.På bla FirstVet finns en för ändamålet speciellt konstruerad ”fästingplockare” att köpa.
Tvätta sedan rent såret med tvål och vatten eller med desinfektionsvätska. Om den ringformade rodnaden eller andra symtom efter fästingbett uppkommer skall du kontakta läkare.

Förebygg

Det bästa sättet att slippa smittor och sjukdomar orsakade av fästingar, loppor och löss är att undvika att hunden och katten utsätts för dessa. Att helt utrota ohyran är inte möjligt, och kanske inte heller önskvärt, sett ur biologisk synvinkel. Det finns emellertid flera enkla åtgärder man kan vidta redan i djurets vardag och närmiljö.

Fästingar är enkla att upptäcka, men då i ett ur smittosynpunkt redan för sent stadium. Med hjälp av en bra pincett eller speciell fästingplockare (finns på apotek och i djurhandel) kan man plocka bort många fastbitna fästingar. Fästingen sitter dock djupt fastbiten och det är inte ovanligt att mundelen blir kvar i huden och kan orsaka infektion.

För att undvika fästingangrepp bör man:

undersöka djuret dagligen och då fästa särskilt stor uppmärksamhet vid områdena bakom öronen och halsen för att så tidigt som möjligt upptäcka fästingen.
hålla trädgårdar så ”fästingovänliga” som möjligt genom att hålla gräset kort och trimma häckar och buskar. På så sätt får fästingarna det svårare att nå hunden eller katten.
av samma orsak undvika buskar och högt gräs på promenaden. Tät och hög vegetation är perfekta hållplatser för fästingarna i väntan på ett nytt värddjur.
behandla hunden och katten med ett säkert preparat som ger ett bra skydd mot fästingar.
TBEVirus
TBE är en förkortning av engelskans TickBorne Encephalitis (fästingburen hjärninflammation) som ibland också har kallats ryss eller roslagssjukan.
Viruset finns i blodet på däggdjur, framför allt smågnagare och kan via fästingen spridas till människan. Hos fästingen finns sedan viruset i spottkörtlar och saliv. Fåglar liksom större däggdjur kan transportera infekterade fästingar längre sträckor.
Fästingar som kan vara bärare av TBE virus finns inom vissa områden i Centraleuropa, de baltiska länderna och Ryssland liksom även på Åland.
I Sverige inträffar 50 80 sjukdomsfall per år. De allra flesta har blivit smittade efter att ha vistats i vissa begränsade områden i Stockholms skärgård elleri de östra delarna av Mälaren.
Dessa så kallade särskilda riskområden har visat sig vara i stort sett samma år från år. Man räknar med att högst någon procent av fästingarna i dessa områden är bärare av TBEvirus. Risken att insjukna i TBE efter ett enstaka fästingbett är låg även i dessa områden.

Influensaliknande symtom

Den som smittats av TBEvirus vid fästingbett kan efter en till två veckor få influensaliknande symtom i form av lindrig feber samt huvud och kroppsvärk.
Dessa besvär varar upp till en vecka varefter de flesta förblir friska.
Hos cirka var tredje smittad sprids dock viruset vidare till hjärna och hjärnhinnor. Man återinsjuknar då med hög feber, svår huvudvärk, nackkstyvhet, kräkningar, yrsel och påverkat allmäntillstånd. Självklart skall man då omgående söka sjukvård.

Diagnosen ställs genom ett blodprov och undersökning av ryggmärgsvätskan.
Någon specifik behandling mot TBE finns inte. Antibiotika hjälper inte. De som drabbas får trösta sig med att sjukdomen ger livslångt skydd (immunitet). Man kan bara drabbas en gång i livet.

Vem bör vaccineras?

Det finns ett vaccin som kan förebygga denna infektion. Personer som regelbundet vistas och blir fästingbitna i områden där fall av TBE ofta förekommer, bör överväga och diskutera vaccination med läkare.
Detta gäller också om man reser till TBE infekterade områden som Baltikum och en del andra länder i Central och Osteuropa. Ta reda på vad som gäller för det område där du skall vistas.
En fullständig vaccination omfattar tre injektioner. De två första ges med en till tre månaders mellanrum. Den tredje ges cirka ett år senare.
Skyddet efter de två första injektionerna är gott men varar bara en säsong varför en tredje dos måste ges för att förlänga skyddet. Man räknar då med att mer än 95% av de vaccinerade får ett fullgott skydd. En påfyllnadsdos behövs därefter var tredje år för att man skall kunna bibehålla sitt skydd. Lokal ömhet och lite feber kan uppkomma. Förskolebarn får som regel lindrigare symtom än vuxna och därför rekommenderas i allmänhet inte vaccination till barn under 7 år. Föräldrar som vill vaccinera sina förskolebarn brukar dock sällan avrådas, eftersom risken för biverkningar är liten. Under en graviditet bör all slags vaccinering undvikas om det inte är absolut nödvändigt.

Borrelia

Borrelia orsakas av en bakerie som finns i fästingens mag tarmkanal. Olika Borreliabärande fästingarter finns i Nordamerika, Europa, Australien och i en del asiatiska länder. I Sverige har undersökningar visat att upp till 30 % av fästingarna är bärare av Borreliabakterier. Trots denna till synes höga siffra är risken att insjukna i Borrelia efter ett enstaka fästingbett bara cirka en på hundra. Man räknar med att ett par tusen personer årligen får en Borreliainfektion i Sverige.
Till skillnad från TBE, där smittan överföres direkt i samband med bettet, dröjer det oftast två dygn eller mer från det fästingen bitit sig fast till dess att Borreliabakterierna överförs till den bitne.

Typisk hudrodnad

Det absolut vanligaste symptomet på en Borreliainfektion är ett hudutslag erythema migrans (EM) som upp kommer efter en till fyra veckor på bettstället. Det typiska hudutslaget är en rodnad som är större än en femkrona i storlek och breder ut sig. Detta utslag försvinner förr eller senare. Mer sällsynt kan man drabbas av symtom från nervsystemet, lederna eller någon enstaka gång från hjärtat.
Dessa symtom som är ett tecken på spridning av Borreliabakterier från
huden efter fästingbett, behöver inte alltid ha före gåtts av den typiska hudrodnaden.
Symtom från nervsystemet kan visa sig någon vecka till månad efter smittillfället.
Dessa besvär kan vara diffusa med trötthet, huvudvärk, illamående, viktnedgång, lindrig feber eller smärtor i armar, ben, nacke eller rygg. Ibland förekommer inte minst hos barn halvsidig ansiktsförlamning.
Om lederna påverkats visar det sig oftast som återkommade attacker av värk och svullnad i en eller flera enstaka leder. Främst drabbas knä, ankel, arm bågs eller handleder.
Ibland kan en blåröd hudförändring uppkomma flera år efter en Borrelia
infektion. Denna hudförändring som kan likna en gammal förfrysningsskada, sitter oftast på armar eller ben. En molande värk eller domningar kan då kännas från detta område.

Behandlas med antibiotika

Diagnosen av en Borreliainfektion ställs med hjälp av sjukhistorien och en kroppsundersökning. Om läkaren misstänker att Borreliabakterier spritt sig från huden, kan man ta ett blodprov och ibland även prov för undersökning av ryggmärgsvätskan, som viktiga pusselbitar för att ställa rätt diagnos.
En konstaterad Borreliainfektion skall behandlas med antibiotika. Får du den typiska hudrodnaden eller andra oklara symtom efter ett fästingbett, bör du alltid kontakta din läkare.
Den som drabbats av en Borreliainfektion får tyvärr inget framtida skydd, utan kan smittas igen om oturen är framme. Något vaccin finns ännu inte.

Viktigt!

Knappast något preparat kan sägas vara fullständigt riskfritt. Det händer att enstaka djur utvecklar överkänslighet. Alla preparat kan dessutom användas oförsiktigt eller felaktigt.
Var noga med att alltid läsa instruktioner och råd på förpackningen.

Tips på ett helt giftfritt förebyggande medel mot fästingar som dessutom är billigt.
Tipset kommer från en Brukshundsklubb i Stockholm. Det fungerar på hund så det bör fungera även på katt.

Recept: Koka upp 1/2 påse timjan i 1 l vatten och låt det dra tills det svalnat. Pressa 1 citron i detta och sila av det väl genom en duk eller liknande. Häll vätskan i en sprejflaska och spreja katten bakom öron, under hakan, på och mellan benen samt över och under svansen osv.

Källa: Apoteket & Veter AB