‹ Omplacering

Sällskap till före detta mobbad katt?

Hej!

Vi är ett par som har en liten huskatt vid namn Wilma som vi tagit från en familj där hon mobbades av de andra katterna, speciellt av en siames.
Sen hon kom till oss (vi fick henne i jan-99) har hon blivit väldigt självständig och ätit upp sig och tuffat till sig. Men nu verkar hon rastlös. Hon är innekatt och har aldrig varit ute. Vi ska kastrera henne inom kort, men mina frågor lyder: kan vi trots hennes dystra förflutna skaffa ännu en katt? Vad skulle det i sådana fall vara för sort? Hona eller hane? Kastrerad eller okastrerad? Unge eller vuxen?
Vi leker med henne men det dåliga samvetet finns där alltid, och om ett litet tag kommer jag, matten, att börja jobba – vilket jag inte gör nu, så då blir hon dessutom ensam mycket mer. Vad göra?

Med vänliga hälsningar
Anna & Magnus

Hej Anna, Magnus och Wilma

Jag förstår er oro för eran nytillkomna familjemedlem, lilla Wilma.
Spontant känner jag nog att hon behöver ytterligare tid att vara ensam i er familj, jag tror också att kastreringen kommer att lösa hennes oro, hormonerna spökar lite och därav hennes oro i hemmet.
Min instinktiva känsla pratar däremot om att det inte vore helt fel med en kull kattungar innan kastreringen. Behåll en kattunge och gärna en kille. Kastrera henne därefter och låt henne och kattungen vara kvar i hemmet. Jag brukar sällan råda till att skaffa kattungar hur som helst men i detta fall tror jag att det skulle vara bra.
Tillit från traumatiska tidigare upplevelser tar tid och det är viktigt att katten får känna trygghet i hemmet för att kunna känna tillit till sina ägare, vilket det känns som om hon får ifrån er. Jag vill återigen säga att man ska noga känna efter om detta med kattungar är något man orkar med och framförallt tänka på att nya kattungar resulterar i nya katter. Men i just Wilmas fall känns det rätt.

Skulle ni ändå besluta er för att bara kastrera henne så välj då med omsorg och lite ytter- ligare framåt i tiden och gärna som sagt en yngre hankatt. Inte alltför stark sådan utan någon som Wilma kan känna att hon fort_ farande känner sig som ledaren i familjen med. Börjar man dessutom arbeta så är det mycket bättre både för samvetet och katten med en lekkompis som kan ge henne bättre stimulans under dagtid när katten annars skulle känna sig
väldigt ensam och understimulerad.
Jag hoppas allt ordnar sig till det bästa och att Wilma känner sig förstådd även fort- sättningsvis. Lycka till i framtiden

Annalena Nyström
Djurterapeut för ökad förståelse mellan ägare – djur