Evas erfarenheter

Jag heter Eva Andersson och är väldigt engagerad i problemet med ”vildkatter”
Alltså katter som är förvildade och inte vildkatter i egentlig mening.
Jag bor i Avesta kommun i södra Dalarna och hos oss börjar problemet bli större och större.

För två år sedan födde en bortkastad/hemlös/oönskad kattmamma sina fem kattungar under ett hus inne i centrum.
Då dessa katter inte kom i kontakt med människor blev ju dessa ”vilda” och gick ej att fånga in.
Det var repotage om dessa katter i lokaltidningen men ingen lyckade fånga in dem och sen gick det som det gick. De små kattungarna växte till sig och blev könsmogna och fick ungar i sin tur och de fick ungar osv osv. Dettta började alltså på våren -99 och har ännu ej fått ett slut.

evaFörra sommaren ägnade jag ca 150 timmar, säkert mer med att sitta utanför detta hus och försöka fånga in kattungar. Jag hade en väldigt provisorisk ”fälla” som bestod av en banankartong uppställd på högkant med en pinne under på kortsidan som jag hade satt ett snöre i.
Där satt jag i ur och skur och väntade på att kattungarna skulle komma ut för att äta av maten som jag hade ställt under kartongen. Jag fångade in tre stycken, varav jag har behållit en, de andra två har fått ett annat hem tillsammans. Många sa att det skule aldrig gå att få dessa katter tama men de hade fel!

Efter bara två dagar fick jag klappa henne och sen var isen bruten.
Hon heter numera Gudrun men kallas för Gnuttis och är en pigg tjej på snart ett år.Jag hade tre katter sen förut och de hjälptes åt att fostra henne. De turades om att tvätta henne och första gången hon skulle få gå ut passade de henne så att hon inte kom för långt från huset.

Hunden gillade hon skarpt redan från första gången.
När hon syn på hunden och sprang hon fram i full fart för att stryka sig på honom och spann nöjt.
Med andra ord en gosig liten kisse. Gudrun var ca 10 veckor när jag fångade in henne.
Hennes mamma hade blivit skjuten av kommunens skyddsjägare och blev alltså väldigt glad när hon fick träffa mina katter som jag hade här hemma. Hon försökte att dia dem också och det var ju inte så populärt med tanke på att det är tre kastrerade hankatter…..

Nu har alltså två år gått och problemet kvarstår.
Jag har tillsammns med en kompis försökt med det mesta för att lösa detta.
Vi har varit på möten med kommunen som bara lovar och lovar att de ska ta tag i detta men ingenting händer. De har skjutit några av katterna men alla måste ju tyvärr bort annars tar det ju aldrig slut.
Kommunen skyller alltid ifrån sig och har alltid massor av ursäkter varför man inte kan(läs vill) göra något.
Det kanske verkar konstigt att jag som är djurvän kan tycka att det bästa är att skjuta dessa stackars djur men de lider och far väldigt illa. På vintern fryser de och svälter och på sommaren svälter de och blir bara fler och fler.
Vi har skrivit insändare, ordnat så att lokaltidningen har gjort flera repotage om detta samt ordnat en tv-kanal som har varit och gjort ett repotage men inget hjälper.
Om någon har ideer eller synpunkter angående vad man mer skulle kunna göra så är dessa synpunkter varmt välkommna.
Bifogar en bild på min lilla kattjej så att ni kan se hur go` hon är.På bilden ser ni också en av hennes ”reservpappor” Lucas.

Den senaste veckan har så kommunen efter två år (!) äntligen gjort sitt jobb, dvs skjutit dessa
katter innan de blev ännu fler. Min förhopppning är att det nu inte ska finnas fler katter som kvar. Detta verkar säkert otroligt ur vissa personers perspektiv att se på detta men om man tänker på hur många katter som slapp födas till ett liv i svält och som slipper frysa ihjäl i vinter så
kanske man har lättare att förstå varför vi resonerar som vi har gjort i det här fallet.
Tänk om människor ändå kunde låta bli att skaffa djur för att sedan kasta bort dem när den lilla kattungen har blivit stor. Och om människor hade förnuft att kastrera sina katter.
Tycker man att det är för dyrt att kastrera dem ska man ej heller skaffa katt!
Jag kommer även fortsättningsvis att hjälpa hemlösa katter genom att försöka finna nya hem.
Problemet med dessa ”vildkatter” hoppas jag nu av hela mitt hjärta skall vara löst men det kommer ju alltid fler……