En intervju med Annalena Nyström, Djurterapeut för ökad förståelse ägare och djur

Vad innebär det att arbeta som djur-kommunikatör/terapeut ?

Jag Annalena Nyström arbetar alltså som djur-kommunikatör/terapeut i Stockholm sedan drygt ett år tillbaka. Jag slutade då mitt tidigare arbete som bild-redaktör för att arbeta med och för djuren fullt ut på mitt sätt. Jag kommunicerar med djuren telepatiskt och förmedlar vad dom tycker känns väsentligt både psykiskt och fysiskt. Jag går även in och försöker känna efter vad som kanske inte står riktigt till i kroppen och berättar det för ägaren samt ger tips om hur man kan gå vidare. Det kanske är dags för ett besök hos veterinär eller ide att kontakta någon djurhomeopat som kan hjälpa till. Jag ser det som ett otroligt stort privilegium att kunna förmedla djurens tankar och känslor om sig själva, allt för att vi ska kunna förstå våra kära husdjur ännu bättre än vi har gjort tidigare.

Hur kom jag då in på detta med djur-kommunikation ?

Jag har alltid älskat djur och varit väldigt intresserad av att lära mig mer om hur dom är egentligen.
En gammal dröm från början att bli veterinär. På grund av allvarlig allergi var det en omöjlighet och det stannade vid en dröm. Som tur var har jag alltid tålt katter vilket underlättade lite visade det sig senare. Min egna gamla katt blev för tre år sedan mycket allvarligt sjuk, och jag pendlade mellan avlivning eller inte. Fick av en ”händelse” kontakt med en homeopat och medicinen hjälpte. Lilleman fick en ny chans att fortsätta sitt liv hos mig och göra det han älskar mest: att äta , ligga på köksbordet och att bege sig ut för att betrakta fåglar och andra intressanta saker i trädgården.
I samma veva kom jag också av en ”ny händelse” in på Bokhandeln Jupiter för ett föredrag som lämpligt nog hade temat ”att kommunicera med djuren” föredragshållare var Mia Mattsson, redan verksam och känd djur-kommunikatör i Stockholm och övriga landet. Det kändes som en skänk från ovan och för mig blev det en fullständig AHA-upplevelse. Det kändes som om det bara var jag i publiken och jag sög åt mig av all information. Det kändes som om jag äntligen kommit hem och förstod vad jag ville arbeta med. Jag anmälde mig snabbt till en kurs hos Mia och fick plats några månader senare. På kursen lärde jag mig tack vare Mia att man faktiskt kan lära sig att kommunicera med djuren utan att det behöver vara en medfödd förmåga. Ett välvilligt inställt hjärta och en stor önskan att hjälpa djuren räcker mer än tillräckligt. En kunnig och bra lärare underlättar naturligtvis.
Dessförinnan hade jag börjat arbeta ideéllt på katthemmet i Stockholm och kunde i smyg försöka praktisera vad jag lärt mig hos Mia. Efter det gick tiden och jag praktiserade på alla vänner och bekantas djur. Jag började få lite egna klienter, ibland även på rekommendation från Mia vilket kändes roligt.
Tiden har nu gått och det kommer mer och mer klienter. Inte bara katter utan även hundar och även någon liten kanin trillar in ibland. Jag fick nyligen också förmånen att utveckla mina kunskaper lite mer ute på Solvalla Travbana och genom några hästar där, vilket var en väldigt fascinerande upplevelse.
Det blev en härlig dag när jag äntligen fick möjlighet att möta och arbeta med så stora och vackra djur!
Det har skojigt nog även varit en tupp med sina hönor som har velat prata om sitt liv där dom bodde.

Var står katter och djur i allmänhet på intelligens-skalan ?

Jag har alltid haft katt och under senare år även arbetat ideéllt på katthemmet i Stockholm där jag har lärt mig ännu mer om katters psyke och beteende. Där har jag sett många traumatiska och missförstådda katter som tyvärr blivit utslängda av sina tidigare ägare. Ungefär som en leksak man har tröttnat på och byter ut mot något mer passande. Det gör mig väldigt illa beklämd att se hur många ägare behandlar sina djur och att dom framförallt inte förstår hur mycket djuren tänker och känner.
All kärlek som dom är villiga att ge oss om vi bara behandlar dom med respekt och omtanke. Många gånger när jag kommer hem till katter så blir jag förundrad över hur klartänkt dom ser på sitt eget liv och framförallt på sina ägares. Det slutar aldrig att förvåna mig hur högt stående våra djur i själva verket faktiskt är. Många gånger känner jag att djuren är så kloka och vet så mycket så att vi därför själva framstår som otroligt okunniga när det gäller många frågor om hur vi själva bör leva våra liv.

Katter är både änglar och dynamit-paket i päls. Vi behöver respektera våra djur för vad dom är och inte minst ta oss tid till att lyssna på vad dom verkligen vill berätta. Dom har så mycket dom vill säga oss, framförallt om oss själva många gånger.

Vad berättar då djuren om sig själva och sina ägare ?

Jag börjar med att berätta den lite sorgliga historien om min egen katt Blossom. Hon var en katt jag träffade på katthemmet i Stockholm. En vacker röd liten katt-tjej som egentligen kom in för avlivning hos veterinären. Tack vare id-märkning såg man där att hon härstammade ifrån katthemmet och återbördades tillbaka dit som tur var både för mig och för henne. Kort tid därefter blev hon såld till en kvinna som utgav sig för att ha ett stort tålamod med katter. Men bara efter några veckor kom samma kvinna tillbaka med Blossom i bur och förklarade att hon aldrig sett en mer störd katt som var så otroligt rädd. Det fanns ingen anledning att ha en så trist katt i sitt hem Följaktligen var alltså Blossom tillbaka på katthemmet och om inte ännu mer sorgsen än innan.
Dagarna och månaderna gick och jag satt mycket hos Blossom när jag arbetade på katthemmet.
Det hon visade för mig och alla andra var inte mycket. Hon gömde sig helst bakom sitt skynke och vägrade att visa sig när det kom besökare som var eventuella spekulanter på en ny katt. Hon sa inte ett knyst. Satt gärna och tittade på dom andra katterna men vågade enbart buffa på våra ben, sträckte man sig ner för att kela så var denna lilla dam spårlöst borta. Det jag fick fram under mina ensamma stunder med Blossom var att: hennes självförtroende var uruselt, hon trodde inte att någon i hela världen skulle vilja ha en så ful katt som henne. Det var alltså därför hon alltid försvann bakom skynket när det kom besökare. Helt enkelt för att ingen ändå skulle vilja köpa just henne. Hon skickade också en bild av sig själv i en dockvagn som innehöll mycket rysch och pysch, och festligt nog Blossom med en liten dockmössa på huvudet. Där låg hon och folk sträckte sig framför att beundra denna lilla katt-tjej och berömma henne för vilken otroligt söt, näpen kattfröken hon var.
Det var alltså det som var problemet. Jag kunde ju inte annat än att börja fundera på att köpa henne själv. Jag ringde snabbt Mia för konsultation med Lilleman om nu det kunde
tänkas att han var villig att ta emot en liten katt-tjej vid namn Blossom i vår familj. (Jag litade nämligen inte på min egen förmåga att prata med min egen 13 åriga hankatt, jag var helt enkelt för osäker om att vara partisk) Jo, då berättade Lilleman lite motstridigt, bara det inte var någon lismande insmickrande typ. Hon skulle veta sin plats.
Ja saken var därför klar och jag meddelade att jag själv tänkte köpa Blossom och snarast möjligt förstås. Dagen var inne och jag åkte iväg till katthemmet med fjärilar i magen om hur det verkligen skulle gå. In med transport-buren och för första gången la Blossom sitt huvud i mitt knä och marscherade bestämt in i buren. Efter sex månader var Blossom på väg till sitt nya hem hos mig och Lilleman och jag var lycklig.
Pust och stånk var Lillemans förmodade kommentarer vid hemkomst. Blossom hoppade glatt ut ur buren och började göra allt han tidigare inte ville veta av. Krafsade över hans kiss-klumpar på toaletten och försökte tvätta honom på svansen, allt för att vara till lags och minsann visa att hon verkligen försökte.
Det första minnet jag har av Blossom i sitt nya hem hos oss var när hon fascinerat smög ut på balkongen och fullkomligt hängde över balkongräcket i sin nyvunna glädje över att äntligen vara ute och sniffa luft.
Pelargonen blev uppäten och den ljuvligt söta Blossom med rosa blomblad runt nosen gjorde verkligen skäl för sitt namn. För att inte tala om första gången när hon gick ut med Lilleman som lärare. Hon var som ett barn, sprang allt vad hon orkade med glada små katt-tjut och försökte fånga alla små flygande saker i luften. Kan tilläggas att även mina grannar drog på smilbanden inför denna glädje-explosion.

Så på den vägen är det. Blossom har numera blivit en kaxig dam som pratar oavbrutet och bestämt, hon sover i min säng och älskar att buffa även när man sträcker ner handen. Ja det var en liten ängel i päls som flyttade in hos mig och Lilleman och som numera mer framstår som ett litet dynamit-paket i päls.

Katt-pojken Kimba kom jag hem till med anledning av att han pratade så oavbrutet mest hela tiden. Hans ägare ville helt enkelt veta vad han ville säga. Jo Kimba berättade gladeligen att det var lite väl trist i hans hem och för tyst. Han såg det själv som sin uppgift att liva upp stämmningen lite grann och gjorde det till fullo. Han visste mycket väl att husse och matte försökte skaffa barn och var fullkomligt nöjd med att vara surrogat-bebis i väntan på det riktiga barnet. Han fick världens bästa omvårdnad från kärleksfulla ägare, och dom förstod kanske lite bättre vad deras egna lilla katt-kille ville med sitt ihållande pratande efter mitt besök. Det var helt enkelt inte något som var fel utan Kimba ville bara dela med sig av allt det roliga han upptäckte och ville att matte och husse skulle komma och titta för att också se det roliga han såg så väl.

Jag träffade också en gammal jakthund som husse under lite fniss och hummande undrade om jag inte kunde pröva på att se varför hunden var så deprimerad. Jo, hunden berättade sorgset om sin otroligt stora sorg och saknad efter sin riktiga husse. Det fanns liksom ingen glädje och någonting kvar att leva för enligt honom själv. Husse bekräftade detta efteråt och det visade sig att det var hans egen pappa som nyligen dött som var hundens tidigare ägare. I sådana här fall finns det inte så många råd man kan ge, utan hjärte-sorg är densamma för både människor och djur. Det enda man kan göra för att underlätta är
att ge värme och ompyssling och samtidigt inse att djur saknar sina ägare lika mycket som vi våra djur.

Sen har vi travhästen som berättade om att den minsann var bättre på långlopp än på kort-distans. Ja det visar sig väl i framtiden på travbanorna. Hönorna som gärna ville byta ut tuppen för att han helt enkelt inte var någon vidare bra ledargestalt. Kaninen som saknade sitt gamla leksaks-hus i papp, och klagade lite på att grönsaker kom väl oftast mest en gång i månaden. (fniss kan det vara vid löning?)

Katten som berättade att husse var pedant och mest ägnade sig åt att flytta saker tillrätta och att torka av både här och där. Hon kände sig bara tvungen att flytta lite lätt på saker och ting. Inte mycket men tillräckligt för att Husse skulle anklaga sin stackars mamma att hon aldrig kunde ställa saker tillrätta.

Det är mycket tråkiga saker man får höra av djuren men som tur är också många glada skratt man får.
Framförallt över att alla djur är så otroligt olika och att dom ser så olika på saker och ting i sina hem.

Hur går då en djur-konsultation till ?

När det gäller en konsultation så går det till på följande vis. Jag får namn, ålder och hur länge djuret varit i det aktuella hemmet. Finns det något specifikt problem vill jag också veta det. Annars är det bättre ju mindre jag vet. Jag åker sedan hem till ägaren och sätter mig ner med djuret ensam i ca 30-40 minuter. Tömmer mig själv på mina egna tankar och skriver ner allt jag känner och ser. Det kan handla om ord, känslor och bilder som djuret skickar. Jag känner även av djuret rent fysiskt, går även här in med healing-behandling när det så behövs. Jag samtalar sedan med ägaren och ger de råd och tips jag anser behövs, skickar sedan ett skriftligt utlåtande hem till ägaren.

Avslutningsvis

Det är fantastiskt roligt att kunna arbeta med och för djuren. Det är trots allt det jag brinner mest för.
Jag börjar utbilda mig till djur-homeopat i höst och hoppas genom det kunna hjälpa djuren på ett ytterligare sätt. Allt som ett komplement till den klassiska veterinär-vården som finns idag.
Är ni intresserade av en konsultation eller bara har privata frågor när det gäller detta ämne så e-maila mig gärna eller slå en signal. Jag hjälper alltid till så gott det går, allt för djurens skull.

Källa: Annalena Nyström