Här kommer några små solskenshistorier om katter som fått en ny chans i livet.

Pricken
Den första katten dök upp i mitt liv den 30 april 1989, alltså Valborgsmässoafton. Hon var ca 5 månader gammal (antagligen en julklapp som blivit för stor), vit med svarta fläckar, och döptes omgående till ”Pricken”.

Pricken satt vid en kiosk i området där jag bodde, och tiggde godis och glass av alla som kom förbi. Hon var jättesöt och gosig, och naturligtvis kunde jag inte motstå henne! Jag var då 11 år gammal, och galen i allt vad djur hette.

Tanten i kiosken sa att någon slängt ut katten från en bil några dagar tidigare, och hon hade ingen aning om vad hon skulle göra med den. Jag tog genast katten under mitt beskyddande, men pga en allergisk far kunde katten inte bo hos oss.

Påhittig som jag var så byggde jag en koja i skogen, regntät och mysig, lagom stor för en katt, med en filt att sova på. Där matade jag lilla Pricken hela våren, först med matrester som jag sparade från skollunchen eller kvällsmaten, eller plockade i kylskåpet (hon älskade sill, så jag snodde mammas senapssill & tvättade av senapen och gav till katten), mamma gav ganska snart upp och började köpa kattmat till min katt!

Sommarlovet började, och vi skulle som vanligt åka till vår sommarstuga, och mina föräldrar sa bestämt NEJ när jag ville ta med Pricken de 40 milen ner till Hallandsåsen. Istället fixade vi så att en granne skulle passa katten, som vid det här laget flyttat in under vår båt i trädgården.

När sommaren var nästan slut ringde en annan granne, och berättade att Pricken hade flyttat in hos dem. Hon hade helt enkelt gått rakt in, lagt sig i soffan, och sagt här ska jag bo!
Och där bor hon kvar än idag. Hon har nu hunnit bli 11 år (snart 12, men vi räknar från 30 april när jag hittade henne), och är en ganska bastant dam med mycket bestämda åsikter.

Hennes son Hilmer (föddes 17 augusti 89, ungefär en månad efter att hon flyttat in hos grannen) bor där oxå, och de kunde inte ha fått ett bättre hem!
Sen jag hade Pricken har jag mött många många katter, men hon förblir mycket speciell för mig.

Maite
Hösten 1997 hittade jag och min kompis en liten kattunge i skogen. Hon var pytteliten, knappt mer än 5-6 veckor gammal, mager och skraltig och mycket rädd. Vi lyckades fånga henne, och tog med henne hem till min kompis föräldrar, som redan hade två katter.

Lillkatten, som vi omgående döpte till Maite, var vit med några få gula och svarta fläckar på huvudet och bakkroppen, och jättesöt. Hon kunde inte dricka mjölk från et fat först, men lärde sig snabbt.

De följande veckorna hade vi kattungen med oss överallt, även i skolan (vi gick Naturbruksgymnasium) och hon blev snabbt större och starkare. Hon fick även en kompis i form av en helvild 12 veckor gammal kattunge vid namn Adam, och de två lyckades nästan riva sönder hela lägenheten och få oss vräkta…katterna busade och hoppade och sprang så att grannarna bankade i
väggen och skrev arga hotbrev.

Vi insåg att situationen inte var hållbar, och kattungarna fick flytta ut på landet till min kompis föräldrar. De tyckte att det blev lite mycke med 4 katter och en hund, så efter ett tag gav de bort Adam till några goda vänner, och efter att båda deras andra katter (Paddy & Lillan) blivit överkörda av bilar och hunden fick avlivas p.g.a. cancer, var det bara Maite kvar. Hon blev aldrig 100% tam, om det kom okända människor så sprang hon och gömde sig, men hon var väldigt gosig mot familjen. Hunden var hon oxå kompis med, men hon lekte aldrig med Trulsan (hunden) som de andra katterna brukade.

I november 98 fick hon 4 kattungar, 3 gula och en trefärgad, ihop med en vild hankatt, och hon var en mycket bra mamma. Tyvärr finns inte Maite mer. Min kompis familj flyttade till Gävle, och eftersom de skulle bo i en lägenhet i stan kunde de inte ta med sig 5 katter.

Maite hade aldrig klarat av att bo i lägenhet igen. Hon var van att gå ut och in som hon ville, att ha den frihet som livet ute på landet innebar. Och eftersom hon var så rädd för nya människor ville vi inte utsätta henne för stressen att flytta till en ny familj. Risken fanns att hon skulle springa
sin väg och försvinna ut i skogen, där hon skulle dö av svält.

Jag och min kompis bodde vid denna tiden på Irland, och kunde alltså inte ta hand om vår katt igen. Vi tog istället det smärtsamma beslutet att avliva Maite och 2 av hennes kattungar. Hon är saknad…

Kisse
Nu har jag 3 katter, alla med sin egen historia.
Kisse skaffade jag i djuraffären, det satt en liten svartvit kattunge på disken när vi skulle köpa kaninmat, och jag frågade vad kattungen kostade.

Killen i affären sa att de var gratis, han hade 5 stycken om jag ville ha dem. Jag sa att en räckte… Så fick jag se en underbart söt liten grårandig kattunge skutta över golvet, den såg precis ut som Whiskas-katten på TV, fast i miniformat. Jag övergav genast tanken på att ta hem den svartvita katten, den GRÅ skulle jag ha!

Hemma i köket satt redan min kompis katt Zambooka, och den lilla grå katten döptes snabbt till Tia Maria. Tia var mycket kelig som kattunge, men min ”sambo” blev snabbt ovän med katten p.g.a. hennes förkärlek att trampa med tassar och klor när hon blev klappad, och hennes vana att klättra uppför benen på en om hon inte fick tillräckligt med uppmärksamhet.
”Ta bort din jävla bebis” fick jag höra från morgon till kväll. Lillkissen var mycket krävande, ville hela tiden vara i centrum, och skrek så fort hon blev ensam.
Kaninerna var hon först livrädd för, men de blev kompisar efter ett tag. Hon och Zambooka blev oxå kompisar, men Zambi (som är ca 2 mån äldre) är inte alls förtjust i små kattungar, och tyckte nog att lillkissen var jobbig. Lillkissen ja…det var vad vi kallade Tia jämt och ständigt. Till slut lyssnade hon bara till ”Lillkissen” eller ”Kissen”, så nu heter hon helt enkelt ”Kisse”.

Hon är nu ca 6 månader gammal, och underbart fin. Hon är fortfarande oerhört sällskaplig, vill helst inte vara utomhus (huu…det är kallt och blött och ingen att leka med), och hon älskar kattungar…något som är ganska bra i vårat hus!

Kisse är även väldigt intelligent, och kan apportera och sitta på kommando!

Søren
Nästa katt i hierarkin är Søren, som låg längst in i en bur i djuraffären, 6-7 veckor gammal, lös i magen och mager, med 6 äldre kattungar klättrande över sig. Även honom fick jag gratis, och det bar av till veterinären i en hast. Förrutom diarrén verkade han fullt frisk, men alldeles för liten för att lämna mamman. Folk i detta landet har inget som helst vett när det gäller djur!

Søren fann sig ganska bra i vårt dårhus till kollektiv, som vid detta laget bestod av Katterna Zambi & Kisse, kaninerna Holger & Marina (som senare bytte namn till Henke…men det är en annan historia), varghybriden Ally (3 1/2 månad gammal) och underlaten Anton, + diverse människor.

Efter att ha matats med pipett i någon vecka lärde sig Søren att äta från fat, men han fick forfarande sova i en kattbur uppe på matbordet (lita aldrig på en lekfull valp!).
Søren fick smeknamnet Søren Marodören, han är helvild, jag har en stark känsla att han är korsning med ocecat, inte bara p.g.a tempramentet, men även färgen. Han är brun med skarpa kolsvarta fläckar i jämt mönster, och vita tassar. HAN är iofs fel att säga…när vi var hos veterinären för att vaccinera vår kattkille fick vi veta att Søren faktiskt var en kattflicka…men han får fortsätta heta Søren och vara våran ”Good Boy”!

Zara
Sist och minst är Zara, som nu är 12 veckor. Hon är vit med gråbruna fläckar, och även hon lämnade sin mor alldeles för tidigt. En dag när jag kom hem från jobbet satt hon i trädgården, liten och mager, och pälsen kryllade av loppor. Hon var ganska rädd för oss först, men efter ett varmt bad, avlusning och ett mål mat somnade hon i en korg. De andra katterna var vansinniga, alla utom Kisse som gick fram och luktade på minikissen, jamade, och kröp ner i korgen intill kattungen. Mina ”sambos” var vid detta laget ganska sura på mig och alla mina katter,
men de höll ju med om att jag inte bara kunde lämna lilla zara ute i regnet. Först tänkte jag sätta upp en lapp i affären om en upphittad kattunge, men sen tänkte jag om. Någon som släpper ut en så liten kattunge (6-7 veckor) ensam i regnet ska inte ha djur! Zara flyttar till en ny familj denna veckan, hon ska bli fransyska!

Jag arbetar på ett stort internationellt företag på Irland, med anställda från hela världen, och en fransman på jobbet ville ha en liten kattunge. han har varit och tittat på Zara, och blev störtkär!

Frågan är bara vad Søren kommer säga, han/hon är ju så kär i sin lilla Zara…de är verkligen bästa kompisar! Sover alltid tillsammans i korgen/soffan/på någons mage och busar med varandra varje vaken stund. Enda gången de bråkar är vid matdags, då förvandlas lilla söta Zara till värsta
bitchen, och morrar, fräser och slår med tassen efter alla som kommer i närheten av HENNES mat!

Så…nu väntar jag bara på nästa stackars ensamma katt som behöver ett hem…mina kompisar fasar! =)

ha det bra och ta hand om era katter!
*kram*
Åsa & alla kissarna